Lundsberg - mobbning eller hederskultur?
Svenska Dagbladet har i en rad artiklar berättat om problemen med pennalism och kränkningar på Lundsbergs internatskola. Det som beskrivs är ett systematiskt förtryck där äldre elever utsätter de yngre för våld och förnedring. En del av dem som vittnar om de händelser som ägt rum säger också att skolledning och lärare är medvetna om problemen, men ger sitt tysta godkännande genom att inte agera.
Hur det ligger till i sak vet jag förstås ingenting om, men om rapporterna stämmer är det mycket allvarligt. Vuxenvärldens tystnad inför ungdomarnas lidande upprör extra mycket.
Det finns några intressanta saker att notera om hur övergreppen beskrivs. Framför allt gäller det skillnaderna gentemot hur våldsutsatta elevers situation beskrivs i andra sammanhang. Lägg gärna denna artikel om en mobbad flicka i Huddinge bredvid Svenska Dagbladets beskrivning av Lundsberg.
Det finns ett uppenbart drag av exotism i beskrivningarna av våldet på Lundsberg. Det som sker på överklassens privatskolor är något annat än vanlig mobbning. Att den bilden upprätthålls av förövarna är inte så märkligt, men när såväl de drabbade själva som utomstående betraktare bidrar finns det anledning att fråga varför.
Den vanligaste definitionen av mobbning innebär att en person utsätts för negativa handlingar från en eller flera personer under en längre tid, och de handlingarna tillfogar fysiskt och psykiskt lidande. En längre definition ges av Robin May Scott:
Mobbning äger rum i formella institutioner som ex en skola, där individerna inte utan vidare kan utträda ur gruppen. Det kontinuerliga skapandet av oformella grupper i kraft av inklusions- och exkluderingsmekanismer skapar mobbningens sociala kontext. Positionella förändringar hotar gruppens ordning och framkallar rädsla och ångest, eftersom alla medlemmar i gruppen kan riskera att bli exkluderade. Mobbning förekommer, när gruppen kan reagera på denna ångest med att projicera hotet mot gruppens inre ordning på bestämda individer, och dessa individer systematiskt exkluderas som ”andra”. Även om dessa processer tillsynes gagnar gruppen som helhet, berövas de individer, som mobbas, sitt sociala erkännande, som de behöver för att kunna upprätthålla sin mänskliga värdighet. Således kan det att bli mobbad upplevas som en slags psykisk tortyr.
Detta torde vara en rimlig beskrivning av problemen på Lundsberg. Det möjliga undantaget är att vissa av rapporterna säger att det inte rör sig om informella maktstrukturer utan om ett systematiskt och formaliserat våld som är, mer eller mindre, godkänt av skolledningen. Det är också det som artiklarna i Svenska Dagbladet lyfter fram.
Jag skulle dock gärna testa hypotesen att denna skillnad är kvantitativ snarare än kvalitativ. Det är naturligtvis möjligt att Lundsberg - och eventuellt även andra internatskolor med elevunderlag från liknande socioekonomisk bakgrund – hyser en slags hederskultur som på avgörande sätt skiljer sig från resten av samhället, men de flesta av mekanismerna som beskrivs känns väl igen från andra mobbningsfall som uppmärksammats i media. Det gäller även vuxenvärldens oförmåga att ingripa och/eller tysta medgivande. Om maktstrukturerna på Lundsberg är tydligare och vuxenvärldens empati svagare än på andra skolor, är det en skillnad i grad, inte väsen.
Det finns ganska mycket forskning om mobbning, men jag har haft svårt att hitta fakta om sambanden mellan mobbning och socioekonomisk status. I denna forskningsöversikt refereras en mer än tio år gammal undersökning från nordamerika (s.90). Att använda den som intäkt för att säga något om svenska förhållanden känns vanskligt. Motsvarande skandinavisk forskning har jag inte kunnat hitta.
Slutsatsen av undersökningen är kanske lite överraskande. Socioekonomisk status i sig tycks inte vara en viktig faktor för förekomsten av mobbning. Däremot påverkar den lokala variationen i socioekonomisk status. Skolor med heterogen sammansättning av elever har större problem med mobbning än homogena skolor.
Jag påpekar återigen att undersökningen knappast kan tas för sanning om svenska förhållanden, men det finns åtminstone inget stöd i den för tesen att det förekommer mer våld och kränkningar i slutna grupper med gemensamma värderingar, vilket ju är vad som antyds i rapporteringen om Lundsberg.
Åter till frågan: varför beskrivs inte våldet på Lundsberg i samma termer som våldet i andra skolor? I artikeln i Svenska Dagbladet återfinns inte ordet ”mobbning” en enda gång. Istället används ordet ”pennalism”. Jan Guillou menar i en intervju i Expressen att ”systemet är djupt rotat i internatskolekulturen” och jämför det med den sicilianska maffian.
Agneta Hellström skriver om traditionerna på Lundsberg i en artikel på Brännpunkt:
I vår moderna värld finns fortfarande ett flertal konserverade institutioner som formar framtidens ledare. En plats som bara gräddan har tillträde till, där hierarkisk ordning är ett riktmärke och kamratuppfostran ett medel på vägen mot målet.
Det är mycket möjligt att denna bild skulle bekräftas av både offer och förövare, men syftet med våld är ju inte nödvändigtvis detsamma som vare sig orsak eller verkan.
Personligen tror jag att den vanligaste orsaken till våld är viljan att skada och kontrollera, och att den vanligaste konsekvensen är skadade människor. Jag tror att de flesta av de som utsätter andra för våld klär detta i ursäkter av liknande slag: jag blev provocerad, han är en idiot, det är ju bara på skoj, det är en tradition med insparkar och nollning här på skolan, osv.
Berättelsen om våldet på Lundsberg skriver dock in sig i en annan litterär kategori. Den om den mystiska, annorlunda, konstiga (perversa?) överklasskulturen. Det är en gammal idé som upprätthålles i ett samspel mellan de som befinner sig i sådana miljöer och de som är utomstående betraktare. Överklassens förmenta intresse av att framstå som något annat än populasen – ”mobbning drabbar vanligt folk, detta är kamratuppfostran” – fungerar utmärkt som motpol till det motstånd mot klassamhället som populister kan formulera i avhumaniserande termer om ”degenererad överklass”.
Det finns en särskilt stark tradition av att beskriva just internatskolor. Här finns ett inflöde av populärkulturella berättelser importerade från Storbritannien.
Överklassens smärta? Stillbild ur filmen If.
Jag räknar inte in Jan Guillous Ondskan i den traditionen, även om filmatiseringen av boken verkar influerad av motsvarande brittiska filmer. Problemet med Ondskan är att boken ofta beskrivs som ett mer eller mindre sanningsenligt vittnesmål. Det var ganska många år sedan jag läste den, men för mig framstod den då som det mobbade barnets hämndfantasi. Det är ju bara Guillou själv som vet hur det verkligen kändes att utsättas för de saker han beskriver i boken, men för de flesta våldsutsatta ungdomar tror jag Ondskan framstår mer som en berättelse om allt man skulle vilja ha vågat göra än något annat.
Jag har personliga erfarenheter av mobbning. Jag tror inte de är unika, och jag vill inte påstå att jag vet mer om det än många andra.
Men jag vågar chansa på att det gör exakt lika ont att bli nedbrottad i en smutsig korridor i Kortedala som i ett rent elevhem på Lundsberg. När paniken stiger i ögonen tror jag inte att det har någon större betydelse hur mycket pappa har på banken.
