Offra en get? Detta känns ju som en i grunden sympatisk kampanj från actionaid men det är svårt att komma ifrån att man har kombinerat ord som kanske inte funkar perfekt vid snabb association.
Lundsberg - mobbning eller hederskultur?
Svenska Dagbladet har i en rad artiklar berättat om problemen med pennalism och kränkningar på Lundsbergs internatskola. Det som beskrivs är ett systematiskt förtryck där äldre elever utsätter de yngre för våld och förnedring. En del av dem som vittnar om de händelser som ägt rum säger också att skolledning och lärare är medvetna om problemen, men ger sitt tysta godkännande genom att inte agera.
Hur det ligger till i sak vet jag förstås ingenting om, men om rapporterna stämmer är det mycket allvarligt. Vuxenvärldens tystnad inför ungdomarnas lidande upprör extra mycket.
Det finns några intressanta saker att notera om hur övergreppen beskrivs. Framför allt gäller det skillnaderna gentemot hur våldsutsatta elevers situation beskrivs i andra sammanhang. Lägg gärna denna artikel om en mobbad flicka i Huddinge bredvid Svenska Dagbladets beskrivning av Lundsberg.
Det finns ett uppenbart drag av exotism i beskrivningarna av våldet på Lundsberg. Det som sker på överklassens privatskolor är något annat än vanlig mobbning. Att den bilden upprätthålls av förövarna är inte så märkligt, men när såväl de drabbade själva som utomstående betraktare bidrar finns det anledning att fråga varför.
Den vanligaste definitionen av mobbning innebär att en person utsätts för negativa handlingar från en eller flera personer under en längre tid, och de handlingarna tillfogar fysiskt och psykiskt lidande. En längre definition ges av Robin May Scott:
Mobbning äger rum i formella institutioner som ex en skola, där individerna inte utan vidare kan utträda ur gruppen. Det kontinuerliga skapandet av oformella grupper i kraft av inklusions- och exkluderingsmekanismer skapar mobbningens sociala kontext. Positionella förändringar hotar gruppens ordning och framkallar rädsla och ångest, eftersom alla medlemmar i gruppen kan riskera att bli exkluderade. Mobbning förekommer, när gruppen kan reagera på denna ångest med att projicera hotet mot gruppens inre ordning på bestämda individer, och dessa individer systematiskt exkluderas som ”andra”. Även om dessa processer tillsynes gagnar gruppen som helhet, berövas de individer, som mobbas, sitt sociala erkännande, som de behöver för att kunna upprätthålla sin mänskliga värdighet. Således kan det att bli mobbad upplevas som en slags psykisk tortyr.
Detta torde vara en rimlig beskrivning av problemen på Lundsberg. Det möjliga undantaget är att vissa av rapporterna säger att det inte rör sig om informella maktstrukturer utan om ett systematiskt och formaliserat våld som är, mer eller mindre, godkänt av skolledningen. Det är också det som artiklarna i Svenska Dagbladet lyfter fram.
Jag skulle dock gärna testa hypotesen att denna skillnad är kvantitativ snarare än kvalitativ. Det är naturligtvis möjligt att Lundsberg - och eventuellt även andra internatskolor med elevunderlag från liknande socioekonomisk bakgrund – hyser en slags hederskultur som på avgörande sätt skiljer sig från resten av samhället, men de flesta av mekanismerna som beskrivs känns väl igen från andra mobbningsfall som uppmärksammats i media. Det gäller även vuxenvärldens oförmåga att ingripa och/eller tysta medgivande. Om maktstrukturerna på Lundsberg är tydligare och vuxenvärldens empati svagare än på andra skolor, är det en skillnad i grad, inte väsen.
Det finns ganska mycket forskning om mobbning, men jag har haft svårt att hitta fakta om sambanden mellan mobbning och socioekonomisk status. I denna forskningsöversikt refereras en mer än tio år gammal undersökning från nordamerika (s.90). Att använda den som intäkt för att säga något om svenska förhållanden känns vanskligt. Motsvarande skandinavisk forskning har jag inte kunnat hitta.
Slutsatsen av undersökningen är kanske lite överraskande. Socioekonomisk status i sig tycks inte vara en viktig faktor för förekomsten av mobbning. Däremot påverkar den lokala variationen i socioekonomisk status. Skolor med heterogen sammansättning av elever har större problem med mobbning än homogena skolor.
Jag påpekar återigen att undersökningen knappast kan tas för sanning om svenska förhållanden, men det finns åtminstone inget stöd i den för tesen att det förekommer mer våld och kränkningar i slutna grupper med gemensamma värderingar, vilket ju är vad som antyds i rapporteringen om Lundsberg.
Åter till frågan: varför beskrivs inte våldet på Lundsberg i samma termer som våldet i andra skolor? I artikeln i Svenska Dagbladet återfinns inte ordet ”mobbning” en enda gång. Istället används ordet ”pennalism”. Jan Guillou menar i en intervju i Expressen att ”systemet är djupt rotat i internatskolekulturen” och jämför det med den sicilianska maffian.
Agneta Hellström skriver om traditionerna på Lundsberg i en artikel på Brännpunkt:
I vår moderna värld finns fortfarande ett flertal konserverade institutioner som formar framtidens ledare. En plats som bara gräddan har tillträde till, där hierarkisk ordning är ett riktmärke och kamratuppfostran ett medel på vägen mot målet.
Det är mycket möjligt att denna bild skulle bekräftas av både offer och förövare, men syftet med våld är ju inte nödvändigtvis detsamma som vare sig orsak eller verkan.
Personligen tror jag att den vanligaste orsaken till våld är viljan att skada och kontrollera, och att den vanligaste konsekvensen är skadade människor. Jag tror att de flesta av de som utsätter andra för våld klär detta i ursäkter av liknande slag: jag blev provocerad, han är en idiot, det är ju bara på skoj, det är en tradition med insparkar och nollning här på skolan, osv.
Berättelsen om våldet på Lundsberg skriver dock in sig i en annan litterär kategori. Den om den mystiska, annorlunda, konstiga (perversa?) överklasskulturen. Det är en gammal idé som upprätthålles i ett samspel mellan de som befinner sig i sådana miljöer och de som är utomstående betraktare. Överklassens förmenta intresse av att framstå som något annat än populasen – ”mobbning drabbar vanligt folk, detta är kamratuppfostran” – fungerar utmärkt som motpol till det motstånd mot klassamhället som populister kan formulera i avhumaniserande termer om ”degenererad överklass”.
Det finns en särskilt stark tradition av att beskriva just internatskolor. Här finns ett inflöde av populärkulturella berättelser importerade från Storbritannien.
Överklassens smärta? Stillbild ur filmen If.
Jag räknar inte in Jan Guillous Ondskan i den traditionen, även om filmatiseringen av boken verkar influerad av motsvarande brittiska filmer. Problemet med Ondskan är att boken ofta beskrivs som ett mer eller mindre sanningsenligt vittnesmål. Det var ganska många år sedan jag läste den, men för mig framstod den då som det mobbade barnets hämndfantasi. Det är ju bara Guillou själv som vet hur det verkligen kändes att utsättas för de saker han beskriver i boken, men för de flesta våldsutsatta ungdomar tror jag Ondskan framstår mer som en berättelse om allt man skulle vilja ha vågat göra än något annat.
Jag har personliga erfarenheter av mobbning. Jag tror inte de är unika, och jag vill inte påstå att jag vet mer om det än många andra.
Men jag vågar chansa på att det gör exakt lika ont att bli nedbrottad i en smutsig korridor i Kortedala som i ett rent elevhem på Lundsberg. När paniken stiger i ögonen tror jag inte att det har någon större betydelse hur mycket pappa har på banken.
Jag är som du, du är som jag - exemplen Bobby Kennedy och Lyndon Johnson
Jag tänkte titta närmare på två tal: ett av Robert Kennedy och ett av Lyndon Johnson. Ytligt sätt är de väldigt olika. Kennedys tal är en kort appell, till stora delar improviserad, för en stor och heterogen publik. Johnson talar länge inför den amerikanska kongressen.
Det finns dock en intressant likhet mellan bägge talen: talaren bryter fullständigt ned barriären mellan sig själv och åhöraren. Tekniken går en bra bit bortom vanligt ethos [du ska lyssna på mig för att…] nästan till ren gränslöshet [du ska känna som jag för jag är som du…]. I Kennedys tal blir det tydligt eftersom publiken är allmänheten, i Johnsons tal är det lite svårare att se eftersom han talar direkt till lagstiftarna, men det sker i bägge fallen.
Några ord om sammanhangen först, bara. Jag tycker att Robert Kennedy och Lyndon Johnson är intressanta personer av många skäl. Inte minst för att de bägge stod i skuggan av John F Kennedy och gjorde en stor del av det politiska grovjobbet åt honom. De låg ständigt i luven på varandra, men förefaller vid närmare granskning ganska lika som politiska djur.
Detta sagt, hade de helt olika framtoning i talarstolen. Johnson var en cowboy, gränsande till skitstövel – bombastisk och självgod. Han slängde sig gärna med metaforer som Did you ever think that making a speech on economics is a lot like pissing down your leg? It seems hot to you, but it never does to anyone else.
Kennedy framstod som förfinad och känslig. Han citerade Shakespeare och GB Shaw. Han hade inte heller Johnsons övertydliga självsäkerhet, utan framstod ofta som lite nervös och obekväm. Hans talarteknik var subtil, men samtidigt genialisk i sin kombination av högtravande språkbruk och lågmäld ton.
***
Den 4 april 1968 befann sig Robert Kennedy på väg till ett valmöte i Indianapolis. Han var ute på turné för att försöka vinna den demokratiska nomineringen till det kommande presidentvalet. Han hade precis fått besked från sina medarbetare om att Martin Luther King mördats i Memphis. Den folkmassa som väntade på honom visste ingenting.
Polischefen i staden hade varnat honom för att säkerheten inte kunde garanteras och att upplopp var en väntad reaktion på dödsbudet. Trots det ställde sig Kennedy på ett lastbilsflak och höll följande tal:
Det är ett märkligt tal. Han ger publiken ett chockartat dödsbesked, men han ger dem ingen tid att låta det sjunka in. Istället forcerar han en snabb övergång till vilka de möjliga konsekvenserna av mordet är. Han talar om försoning i högtravande termer. Han bygger dessutom upp en klyfta mellan sig själv och de han vill lugna:
For those of you who are black - considering the evidence evidently is that there were white people who were responsible - you can be filled with bitterness, and with hatred, and a desire for revenge.
Till saken hör att hans relation till Martin Luther King var långt ifrån okomplicerad. Kennedy var motståndare till rassegregationen och hans engagemang i frågan är väl dokumenterat, men det var också han som beordrade FBI att avlyssna King som misstänkt kommunist. Han tillhörde inte den klassiska protestantiska överklassen, men han var vit, rik och mäktig. Han borde med andra ord inte varit det naturliga valet att skicka fram för att lugna stämningen.
Om man försöker lyssna noga kan man höra hur stark publikens reaktion är. Det går att urskilja enskilda röster i folkmassan som försöker lugna andra i publiken. Det hörs inte vad de säger, men budskapet tycks vara ”lyssna färdigt på honom”. Kennedy själv ser ut som om han är osäker på hur han ska klara det.
Det är då den bärande delen i talet kommer. Den börjar med en upprepning av den klyfta han tidigare skapat som sedan överbryggas genom ett starkt ethos:
For those of you who are black and are tempted to be filled with hatred and mistrust of the injustice of such an act, against all white people, I would only say that I can also feel in my own heart the same kind of feeling. I had a member of my family killed, but he was killed by a white man.
Vad Kennedy säger här är: Jag vet vad ni känner för jag känner samma sak. Jag är som ni. Det finns ingen skillnad.
Resten av talet är lika märkligt som inledningen. Han citerar Aischylos och talar om Guds vilja, försoning och rättvisa. Allt i tämligen abstrakta termer. Han avslutar med att utlysa en bön för folk och fosterland.
Det borde inte fungera. Egentligen finns det ingen anledning för de svarta i publiken att ta Kennedy på allvar. Han är en stenrik, vit, aristokrat. Han ber om försoning innan de knappt hunnit förstå vilket besked de just har fått. Han påstår sig vara som dem, fast det uppenbarligen inte stämmer.
Vad som egentligen sker är nog det motsatta till vad det synes vara: det är inte Kennedy som känner med publiken utan publiken som känner med honom. Mordet på JFK några år tidigare var fortfarande 1968 ett öppet sår för den amerikanska allmänheten. Den sorg och vrede som det bar med sig kunde personifieras med Robert Kennedys personliga förlust av en bror.
Det är den känslan som han hänvisar till när han möter publiken i Indianapolis. Ingen kan betvivla hans sorg över sin brors död, och många i publiken känner själva fortfarande en intensiv sorg över förlusten av en populär president. När Kennedy sedan säger att denna sorg är samma sorg som de nu känner över Martin Luther King har han plötsligt total trovärdighet. Barriären är bruten.
Samma natt rasade upplopp i många av USA:s storstäder, men inte i Indianapolis.
***
Ett helt annat tal, en helt annan talare. Tre år tidigare, den 15 mars 1965, kliver president Lyndon Johnson upp i talarstolen inför den amerikanska kongressen och stannar där i 44 minuter. Det är nästan exakt tio gånger så lång tid som det tog för Robert Kennedy att leverera sin appell i Indianapolis.
De första minuterna av talet låter såhär:
Jag förstår om tidslängden avskräcker en del, men lyssna gärna istället för att bara läsa, för frasering och röstkontroll har stor betydelse om man vill förstå hur bra det faktiskt är. För detta är, till skillnad från Kennedys tal, ett rakt igenom fantastiskt tal med hänsyn tagen till retorikens ABC. Det är ödesmättat, fyllt av pathos och väl levererat.
Anledningarna till att Johnson stod står i kongressen vid just denna tidpunkt är flera, men den utlösande faktorn var att den lokala polisen brutalt attackerat en av medborgarrättsrörelsens demonstrationer i staden Selma, Alabama, en vecka tidigare. På kongressens bord lägger han ett lagförslag som ska garantera att alla inskränkningar i svarta amerikaners rösträtt upphör.
President Johnson lägger hela sin tyngd bakom lagförslaget, och från talarstolen levererar han flera retoriskt fulländade formuleringar, t.ex.
There is no Negro problem. There is no Southern problem. There is no Northern problem. There is only an American problem.
Notera gärna hur han sänker både tempot och röstläget när han säger detta, som för att markera extra allvar. Mycket riktigt följs det av den första av många spontana applåder från publiken.
Den mest berömda delen av talet kommer en bra bit senare.
But even if we pass this bill, the battle will not be over. What happened in Selma is part of a far larger movement which reaches into every section and State of America. It is the effort of American Negroes to secure for themselves the full blessings of American life. Their cause must be our cause too. Because it is not just Negroes, but really it is all of us, who must overcome the crippling legacy of bigotry and injustice. And we shall overcome.
I moderna ögon kan stycket se rätt märkligt ut, men just då var det bara ett enda budskap som tydligt stod ut: ”we shall overcome”. Det var medborgarrättsrörelsens stridsrop som plötsligt låg i presidentens mun. Det var ett erkännande som gick långt utöver vad de flesta hade förväntat sig från Johnson.
Det är, som sagt, ett fantastiskt tal. Men det är inte i de bevingade passagerna som Johnson upplöser barriären mellan sig själv och publiken. Till skillnad från Kennedy som talade som presidentkandidat till en församling av politiska supportrar talar Johnson som president till kongressen. Det är slipade politiker som han måste övertyga.
Långa delar av talet ägnas just åt detta. Presidenten refererar till sin egen bakgrund i södern, sin duglighet som statsman, och inte minst alla år han själv spenderat i kongressen:
I am grateful for this opportunity to come here tonight at the invitation of the leadership to reason with my friends, to give them my views, and to visit with my former colleagues.
Han visar upp stor förståelse för kongressledamöternas hårda och svåra arbete, och sätter ord på deras frustration. Talets längsta applåd kommer, lite överraskande, efter följande stycke:
The last time a President sent a civil rights bill to the Congress it contained a provision to protect voting rights in federal elections. That civil rights bill was passed after eight long months of debate. And when that bill came to my desk from the Congress for my signature, the heart of the voting provision had been eliminated. This time, on this issue, there must be no delay, no hesitation and no compromise with our purpose.
Han understryker flera gånger att kongressledamöterna svurit en ed att upprätthålla den amerikanska konstitutionen, och att det är deras plikt att bifalla lagförslag. Om de inte gör det bryter de eden, ja de t.o.m. vanhedrar de som dött för landet.
… it is to deny America and to dishonor the dead who gave their lives for American freedom.
Som den maktpolitiker han var, visste naturligtvis Johnson att detta inte var första gången som en president försöker läxa upp dem amerikanska kongressen. Därför gör han en till synes märklig vändning i slutet av talet. Istället för att foga sig själv till raden av tidigare presidenter understryker han att han själv är annorlunda:
And so at the request of your beloved Speaker and the Senator from Montana; the majority leader, the Senator from Illinois; the minority leader, Mr. McCulloch, and other Members of both parties, I came here tonight—not as President Roosevelt came down one time in person to veto a bonus bill, not as President Truman came down one time to urge the passage of a railroad bill—but I came down here to ask you to share this task with me and to share it with the people that we both work for. I want this to be the Congress, Republicans and Democrats alike, which did all these things for all these people.
Budskapet är tydligt: Jag är som ni. Detta är vår gemensamma plikt. Barriären är bruten.
***
Och för den som inte inser vikten av ethos och identifikation när man använder stora ord så kan det istället gå såhär:
